Finland har två trepunkter, dvs. ställen där tre länders statsgränser möts. Den nordligare trepunkten (som för övrigt är den nordligaste i världen) är
FiNoSe (mera känd som Treriksröset), där Finland, Norge och Sverige möts. Den näst nordligaste trepunkten är FiNoRu, där Finland möter Norge och Ryssland.
En
regnig julimorgon 2012 startade min fru och jag med bil från Vasa med kurs mot den senare trepunkten, FiNoRu. Närmare bestämt körde vi drygt 1000 km till den norska staden Kirkenes, med en sen lunchpaus i Torneå (där vi besökte
På gränsen, ett shoppingcentrum nästan på gränsen mellan Finland och Sverige i Torneå-Haparanda) och med övernattning i Rovaniemi.
Tidigt följande
morgon var det dags för trepunktsbesöket.
Den första etappen av resan var enkel. Vi lämnade vårt hotell i Kirkenes bakom oss och körde söderut in i en smal flik
av Norge i riktning mot Øvre Pasvik nationalpark. Det norska området blir smalare ju längre söderut man kommer, och det är omgivet av finskt respektive ryskt territorium. En kuriös konsekvens av denna geografiska realitet är
följande: Om du kunde förflytta dig antingen 10 km västerut eller österut från den norska vägen (i praktiken är det av olika anledningar inte möjligt), skulle du i bägge fallen hamna i en tidszon som är östligare
än den du befinner dig i! I Finland är klockan en timme mer än i Norge; i Ryssland är den två timmar mer!
Drygt 100 km senare tog den allmänna vägen slut, i närheten
av den norska gränsstationen i Gjøkåsen. Vi hade redan varit i kontakt med de norska gränsmyndigheterna, men gick in för att anmäla och förhöra oss om vägens skick i riktning mot trepunktsområdet. Det gick
nämligen en grusväg vidare mot sydväst, och vi fick veta att den var körbar trots att det hade regnat i flera dagar.
Vägen var visserligen körbar, men den bjöd
på många spännande moment. Den var ställvis mycket krokig och stenig, och några gånger såg man bara en vattenyta flera meter framför sig. Det betydde att det var omöjligt att beakta eventuella gropar och stenar,
i synnerhet som man inte visste hur djupt vattenbeståndet var. Som tur var hade vi vädret på vår sida – det hade inte regnat på hela natten och dessutom hade solen börjat skina.