Thanaturism – den mörka turismen

Kör du bilen extra långsamt när du passerar ett ställe där det skett en trafikolycka? Dras du till ställen där det har varit eldsvådor med dödlig utgång? Tittar du gärna på nyhetsreportage från jordbävningsområden och krigszoner? Om du svarade jakande på någon av dessa frågor har du åtminstone några av de symptom som kännetecknar en thanaturist.

Thanaturismen* infördes i mitten av 1990-talet som en ny kategori jämsides med bland annat strandturism, storstadsturism, vildmarksturism, äventyrsturism, hälsoturism, sexturism och rymdturism. Den gren av den akademiska forskningen som intresserar sig för orsakerna till turism har konstaterat att det är just thanaturisternas antal som växer snabbast både när det gäller det absoluta antalet och proportionen till de övriga turistkategorierna.

Anthony Seaton, professor i turism vid University of Luton, England, definierar begreppet thanaturism som resor som huvudsakligen motiveras av en eller flera av följande behov: resenären vill

• se platser där kända personer gått en våldsam död till mötes;
• se platser där ett stort antal personer gått en våldsam död till mötes;
• besöka interneringsläger, begravningsplatser och minnesmonument;
• bekanta sig med döden såsom den presenteras i till exempel museer och genom utställningar; samt
• bevittna olika slag av död, vare sig äkta eller simulerad.

Också researrangörerna har upptäckt turisternas ökade behov av thanaupplevelser. De dagsutflykter som arrangeras i samband med olika paketresor till främmande länder inkluderar allt oftare besök till katakomber, begravningsplatser, judeghetton och koncentrationsläger. Andra inrättningar som thanaturister gärna besöker är fängelser och museer som specialiserar sig på beryktade mördare, tortyrredskap och krig.

I Londons East End kan turister följa med på guidade promenader i de gränder där massmördaren Jack the Ripper för mer än hundra år sedan dödade och stympade ett okänt antal prostituerade kvinnor. I centrala London finns Madame Tussaud’s vaxkabinett som har en mycket speciell avdelning, the Chamber of Horrors. Denna skräckkammare är tillägnad bland annat seriemördare och speciella avrättningsinstrument såsom giljotiner. Strax söder om Themsen hittar vi The London Dungeon, ett museum lämpligt beläget djupt nere under tunnelbanestationen London Bridge. I de fuktiga, grottliknande valven har arrangörerna gjort sitt bästa för att levandegöra de mest blodiga ohyggligheterna i landets långa historia.

I Budapest har man på motsvarande sätt gjort om ett polishus till ett museum som demonstrerar den kommunistiska regimens grymheter. En del av museet visar olika slags vapen och porträtt av polisbefäl genom tiderna. I en annan del finns fängelseceller och förhörsrum, och i ett rum pryds väggarna av detaljfotografier av torterade och styckade kroppar.

I Beverly Hills i Kalifornien finns ett hus där bland annat filmstjärnan Sharon Tate, hustru till Roman Polanski och gravid i nionde månaden, år 1969 mördades av psykopaten Charles Manson. Eller egentligen fanns. Huset revs ner på 1990-talet och ersattes av ett mycket större hus. Samtidigt ändrades adressen (husets nummer), men ändå fortsätter folk att vallfärda till området för att uppleva platsen för dessa bestialiska mord. Ett liknande resmål är den lilla bergsorten Carmel nära Waco i Texas. Här dog medlemmarna i en religiös sekt bestående av ett fyrtiotal vuxna och 25 barn i en våldsam brand år 1993 efter att FBI i en veckas tid omringat sektens huvudkvarter. Det är fortfarande oklart om det var FBI som förorsakade branden eller om det var fråga om gruppsjälvmord.

Listan på resmål av detta slag kan göras hur lång som helst. Däremot är det oklart i vilken grad de behov som kännetecknar thanaturismen finns inneboende inom oss och i vilken grad de väcks/vaknar till liv genom nyhetsmedias sätt att rapportera om våldsdåd och självmordsattacker. Man bör observera att det naturligtvis inte är resmålet i sig utan snarare det grundläggande motivet för resan som avgör vilken slags turism det är fråga om. Det är svårt att dra en klar gräns mellan sund nyfikenhet och människors behov av allt starkare thanaupplevelser.

Intressant att notera är olika myndigheters inställning till fenomenet. När lokala turister år 1994 i allt större skaror började anlända till Gloucester i England för att beskåda seriemördare Frederick Wests hus, beslöt stadsförvaltningen att riva hela huset för att få ett slut på tillströmningen av nyfikna. I New York däremot byggde man en stor plattform för att besökare lättare skulle kunna betrakta Ground Zero, det vill säga det som fanns kvar av World Trade Center efter att tvillingtornen totalförstördes av terrorister år 2001.

I dag kan man på samma sätt betrakta den turkcypriotiska staden Famagusta från den övre våningen i några kafeterior på den grekcypriotiska sidan av FN:s buffertzon. Alternativt kan man ta sig till Famagusta genom den brittiska militärbasen Dhekelia och i stället förundra sig över Varosha, ett f d hotellområde som fullständigt förfallit under de snart fyrtio år som området varit avspärrat av den turkiska armén. FN-soldater är de enda som har lov att besöka den så kallade spökstaden.

Det i särklass absurdaste turistmålet hittar vi på den koreanska halvön, närmare bestämt i den demilitariserade gränszonen mellan Nord- och Sydkorea. Här finns en närapå cirkelformad säkerhetszon med en diameter på ca 800 meter. Säkerhetszonen går under namnet Panmunjom och administreras av FN, men i praktiken ansvarar de två koreanska staterna för säkerheten inom varsin cirkelhalva. Två gånger i veckan ordnar bland annat USO (United States Organization) dagsturer från den sydkoreanska huvudstaden Seoul till Panmunjom med FN:s tillåtelse och i samråd med regeringarna för två stater som fortfarande formellt befinner sig i krig med varandra. För att få delta i dagsturen måste man skriva under ett dokument som befriar FN och den sydkoreanska regeringen från allt ansvar i händelse att man dödas eller skadas under besöket i gränszonen som en följd av fientlig skottlossning.

_______________________________________

*Prefixet ”thana” kommer från det antika grekiska ordet ”thanatos” som betyder döden. Thanaturismen är också känd som ”den mörka turismen”. I Sverige har turismforskaren och kulturgeografen Thomas Blom vid Karlstads universitet döpt fenomenet till morbidturism.